Idag är det 1 månad sedan morfar somnade in och för mig har det varit en tuff månad. Jag kan fortfarande tänka att det är otroligt skönt för honom att han fick somna in men det känns inte alls bra.
Jag tänker på saker som jag ska säga till honom nästa gång vi träffas och så slås jag av att det aldrig mer kommer att hända. Jag läser något och det händer samma sak att jag vill berätta det för honom. Så kan det ju vara ett bra tag framöver.
Under hans levnad hade jag en uppgift på ett konstigt sätt att finnas till och besöka honom så han inte skulle känna sig ensam. Samtidigt fick jag tillbaka så mycket av både honom och av mormor medan de levde tillsammans. Det är saknad jag känner och det är inget farligt eller konstigt då de funnits med mig så länge. Men nog känns det i hela kroppen trots att han levt klart. Så skönt att jag hunnit med att säga allt jag ville till honom och att vi hade så fin relation, jag är så tacksam för det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar